Skrivet av mig

Jag är ute och går med min colliehund Buddy under några träd, ut med en å som sakta ringlar sig fram där hemma i närheten av där vi bor.
Det är höst och det har regnat ganska ordentligt hela dagen, men så börjar himlen spricka upp. Först går regnet över till ett fint, strilande, duggregn. För att sedan sluta helt, fast regnskyarna fortfarande hänger som en tung, blygrå himmel över landskapet.
Det fortsätter att blåsa men efter en stund letar sig några små solstrålar ner mellan löven, här och där. Och man kan hitta lite klarblå himmel.

Bara fläckvis, men ändå.

På hösten är det mycket som blir mörkt. Färgerna skiftar i grått och brunt i naturen, när växterna dör eller går till vila för vintern.
Men som i konstrast till allt detta mörka kan man också finna växter och träd med de mest häpnadsväckande, klara, starka färger. 
Färger som lyser upp den annars mycket dämpade färgkartan.
Som lönnbladen i vackert gult, orange och rött. Eller kärleksörten som blommar i cerise där hemma i vår rabatt.

Jag plockar upp min mobil för att ta några bilder på det jag ser.
Och som de flesta som någon gång fotograferat med en väldigt enkel mobilkamera, så behöver jag vinkla kameralinsen lite fram och tillbaka för att få den perfekta ljusbrytningen i bilderna.
För beroende på om man vinklar kameralinsen uppåt eller neråt, så blir det en enorm ljusskillnad i bilden.
Framför allt om det som den här dagen är lite svårare fotoförhållanden.
Vinklar man den neråt i en viss vinkel kan bilden bli alldeles för mörk, och du ser knappast alls vad den föreställer.
Men om du istället vinklar den lite uppåt, så kan du lyckas fånga upp ljuset som reflekteras på bästa sätt.
Och helt plötsligt lyser bilden på displayen upp, och blir ljus, detaljerad och färgstark.

Jag tar några foton, samma situation varenda gång på grund av det gråa vädret som inte tillåter ljuset att riktigt nå fram.
Jag får hålla på att vinkla kameran lite upp och ner för att fånga det där lilla, lilla ljuset, som gör att det går att fotografera de där vackra höstlöven som skimrar till i dunklet under träden nere vid ån.

Då slår det mig, precis så här är det i mitt liv.

Exakt samma liv, tid, situation och miljö kan uppfattas av mig, på två helt olika sätt.

Men skillnaden ligger inte i att situationen har förändrats, utan i hur jag väljer att uppfattad den och ställa in min lins.

Söker jag efter mörkret som döljer allt och som är lätt att se eller efter ljusstrålarna som kanske inte syns där direkt på ytan, men som får allt att bli detaljerat, klart, tydligt och färgstarkt, om än även ibland smärtsamt ärligt och rakt?  

Jag tänker att det är som när den där första vårdagen kommer och lyser in därhemma, och jag plötsligt ser hur smutsiga fönstren är efter den långa vintern.
Hur jag upptäcker att det inte är fullt så rent i hörnen som jag i vinterdunklet gärna velat intala mig att det är.
Och plötsligt fylls jag av en iver att vilja städa rent.
Kalla det vårstädning eller ej… men jag tror inte att jag är den enda som någonsin har känt inspirationen till att städa en tidig, solig vårdag.

Även om jag mer längtar efter att få sitta och tända ljus, läsa en bra bok och dricka te, eller en kopp kaffe, än att putsa fönster under vinterhalvåret.
Så tycks en stark lust att städa ibland slå till när det nya ljuset återvänder. Och jag med det inser  att våren äntligen är på väg och att mörkret inte längre kan dölja det som gömts i våra vrår.

Men vi kan ju också välja hur vi ställer in och riktar vår blick och vår inre ”lins” i vår vardag och i vårt eget liv.
Men det är verkligen inte alltid så lätt!
Konsten verkar vara att först och främst ta mod till sig och våga möta det som vi helst döljer även för oss själva, och framför allt vill dölja för andra.
Så många gånger jag helst velat titta bort ifrån ljuset, då det som jag upptäcker hos mig själv är så långt och fjärran ifrån det som jag skulle vilja se hos mig själv. Och från den som jag skulle vilja vara.

Det andra är att ha tålamodet att söka efter den exakta vinkeln, när allt ser mörkt ut. För att lyckas att hitta de där solstrålarna, och fånga dem som får hela bilden att ljusna och bli till något vackert som både man själv och andra kan känna tacksamhet och få glädje av.
Just där trots mörkret eller kanske tack vare det. För det är ju i mörkret ett ljus lyser som allra klarast.

Som kristna och om vi tror på Gud möter vi i livet precis som alla andra människor, perioder med mörker och svårigheter som känns hopplösa och tunga.

Och det är i dessa perioder det blir extra tydligt vart vi egentligen har vårt fokus.

Ibland plågsamt tydligt.
Men ibland också överraskande tacksamt.

Har vi det på omständigheterna kommer det att se mörkt och hopplöst ut.
Men kanske kan vi vakna till av en liten solstråle även då, som letar sig ner mellan grenarna och de gråa, mörka skyarna. En liten stråle av ljus som bländar oss för ett kort ögonblick.

Något litet, litet som glimmar till och som ger hopp.

Har du någon gång mött en människa som sa eller gjorde det där högst oväntade?
Kanske en bagatell, men som gav dig en strimma hopp som gjorde att en hel dag, känsloläge eller situation vändes och förvandlades? 
Eller kanske plötsligt hört en sång, som spelas på radion, som kändes som den talade rakt in i ditt hjärta eller situation…                        
En människa du mött som inte ser förbi dig utan ser dig i ögonen, ler och säger hej...            
Ett litet barn som tillitsfullt sträcker upp sina små armar mot dig. Som om du var svaret på allt i dess lilla värld…

När du möter en sådan liten solstråle i ditt liv, kommer du då att försöka ställa om ditt fokus, och rikta din blick mot ljuset och himlen?

För att fånga den där lilla ljusglimten, och låta den passera genom den himmelska linsen som omvandlar hela din bild till något ljuvligt vackert och klart?

Till en bild med många olika nyanser.

Till något som liksom en kristallprisma fångar en stråle ljus, och sprider den så mångfasetterat, bara för att den slipats på så många olika sidor, så det glittrar av små regnbågar av hopp och löften i hela rummet där den befinner sig.
Till både din och andras hjälp och glädje.

Eller kommer du snabbt att vända ner blicken för rädslan att bländas av den realistiska, vetskapen att det ju faktiskt är både blåsigt och mörkt.

Och på radion sa de att det skulle bli regn och kanske till och med storm.
För att inte tala om allt skräp du har liggandes i hörnen, tänk om någon såg allt det där...

Det är lätt att tro på väderleksrapporterna som sagt att det skall vara dåligt väder.

Och det är svårare att lita på dem som säger att det kanske faktiskt finns möjlighet till lite solglimtar mellan skyarna.

Men det finns ljus, och det finns ett hopp.

Men bara vi väljer, om vi vill göra oss besväret att söka efter det, till dess vi finner det eller inte.

Ibland kan vi faktiskt vara så trötta av att ha levt i allt för mycket mörker, och att ha fått allt för lite ljus och näring, att vi inte orkar leta efter den där lilla ljusstrålen själva.

Då är min uppmuntran till dig det här:
- Det behöver vi inte heller.
Jag har upptäckt att det är då det blir som bäst!
För den finaste utväg jag har fått lära känna, den heter: "Att vara liten och svag."
Att få ödmjuka sig och säga det lilla ordet hjälp.
Att viska en bön till Honom som är störst. Som har alla resurser och som aldrig dömer dig på grund av din brist på prestation, din bakgrund eller på grund av din grad av duglighet eller duktighet.
Men som inte heller någonsin håller tillbaka sig själv för mig. Utan sitter på alla resurser, och för Vem, ingenting är omöjligt.

Då brukar svaret bli som starkast, vackrast och som allra mest färgsprakande.
Som ett fyrverkeri som lyser upp en nattsvart himmel. 

Jag har mött Den levande Guden, jag har mött en kärlek större än allt annat. I Johannesevangeliet(*) i Bibeln så står det att ”Han är vägen, sanningen och livet”.
Och Han är ljuset, hoppet och allt det vackra personifierat.

Men vi lever i en värld som också rymmer så otroligt mycket mörker och svårigheter.
Vi har dock alla ett val i hur vi väljer att möta och genomleva det.
I hur vi riktar vår blick, vårt fokus och om vi väljer att söka efter, att se och känna tacksamhet över det som är ljust och vackert trots allt mörker.

Eller om vi bara vänder ner blicken i backen och skyndar vidare längre in i vårt mörker.

Vart väljer du att vända din lins?

Jag är inte särskilt annorlunda.
Ibland lamslås jag av rädslan av att möta min dag, mitt jag, och världen med allt dess lidande och smärta, och vänder ner min blick.

Jag väljer att gömma mig i mörkret, döva mig med något som stänger av. Tillåter mig trycka undan all sanning, och bara få fly undan in i någon förljugen verklighet.
För att slippa se, möta och känna det svåra.

Men livet och min personliga relation med Jesus har lärt mig, att det bara är när jag är sann och ärlig mot mig själv, och söker ljuset i Honom.
Och ber Honom om hjälp varje dag och varje stund, att finna de där solstrålarna, som det där magiska händer.

Men för det behöver jag vara ärlig.
Erkänna min svaghet, mitt beroende, mitt eget mörker och be att med Hans hjälp, våga se uppåt och leta efter ljuset.
Och mitt problem är, att jag en gång har fått uppleva vad som då kan hända.
Och det gör, att jag som den giriga människa jag är, inte i längden kan nöja mig med mycket mindre än just Hans ljus.
Jag kan gotta in mig i mitt mörker och välja att döva sanningen ett litet tag.
Men jag kommer alltid att minnas vad jag en gång har haft och har fått uppleva.

Och en känsla av att vara missnöjd, av smärta, sorg och saknad, kommer för eller senare att tvinga mig med min längtan att söka mig ut, eller in mot ljuset igen.
För längtan att få uppleva livet i sanningen, med alla dess nyanser, och allt fantastiskt övernaturligt som då sker, den kommer att driva mig att söka det så länge jag lever.

För jag är i detta fall barnsligt förundrad, och tycker att det är rent och sant magiskt.
I hur samma situation och liv, plötsligt så totalt kan förändras, när jag låter Hans ljus få lysa upp min vardag.                          
Hur kan allt förändras från något mörkt, geggigt och hopplöst till tacksamhet, hopp och fullt av färg och nyanser?               
Utan att någonting egentligen har förändrats, mer än mitt eget perspektiv.                                              

Det är magiskt… Testa det, det är faktiskt sant!                  

Jag vet inte hur det går till, bara att Han som säger sig vara sanningen helt enkelt bara är sann.
Och i mina ögon en riktig trollkarl, eller kanske ännu bättre beskrivet av Honom själv, som det står i Bibeln: ”Skaparen”.  Och det klart, har man skapat hela universum med alla små kvarkar, så kanske det inte är så konstigt att Han även kan ställa in skärpan rätt på min lilla ”verklighets lins" när jag ber Honom om det.                        

Men jag är inte så stor och klok.          

Så jag, jag väljer att beskriva det som magiskt!

(Copyright: Allt innehåll på min hemsida går under upphovsrättslagen. Alla rättigheter till titlar, texter, ideér, bilder, konst och musik ägs av Anna-Cecilia (och Joakim) Strandberg.

Det är jätteroligt om du gillar och vill dela det jag, vi skapar vidare!
Men vill du låna något för ett annat sammanhang, fråga först innan,  och hänvisa alltid till mig och ange källan.)