Ljudfiler, undervisning & predikningar av

Om du får problem med att öppna ljudfilerna, varning från Google drive. Så beror det inte på att det är något konstigt med dem. Det är bara att de är för stora för drive att klara av att söka igenom. Man kan då bara gå in och godkänna cookies, inställningar så är det inga problem att öppna dem! En del av dem finns även på Töllsjö EFS hemsida att lyssna på där bakåt i tiden. Men inte alla.

Om att lära känna Gud, och om hur behovet av att lära känna sig själv hänger samman. En ca 7 minuter inläst ljudfil, från en skriven text som hör samman med en del annat jag skrivit på under våren 2023.

För att lyssna klicka här!

Predikan från 11 Juni i Töllsjö EFS som bygger på flera sammanhållna skrivna texter  skrivna under våren 2023. Den innehåller berättelsen om vetekornet som faller ner i jorden och dör, för att kunna bli till en stor skörd. Dikten "Det finns ett litet fönster".

För att lyssna, Klicka här!

Inledning som handlar om Guds nåd, och alla de små val vi gör i vardagen som leder fram till ett större mål. Om kontrahens, spelet "Game of life", om förlåtelse och en bibelberättelse om arbetarna som fick samma lön. (En familjeanpassad bibelberättelse.)
Klicka här för att lyssna!

Predikning från EFS Luthagård i Ed på en församlingshelg. Om koppar och renhet. Om metallen koppars vardagliga såväl andliga betydelse.

(Det är en tystnad ca 6 min. in när vi fick byta mikrofoner. Ljudet kommer tillbaka.)
Här är länken till en video som hänvisas till, med kopian av tabernaklet som finns uppbygd i Timna Park i Israel: https://youtu.be/0fcUVe6S4vg
Klicka här för att lyssna på predikan!

Predikan 30 augusti 2020

av Anna-Cecilia Strandberg

En ganska praktisk, jordnära predikan med stark förankring i bibelordet om hur det är, går till att leva vardagsliv tillsammans med en Gud som är helig, och att klara av att förbli i Gud som Jesus talade om som en nyckel för oss att få livet med Gud att fungera. 

För att lyssna klicka här!

Tidigare i höstas (2016) la jag ut en inbjudan att gå ihop i bön och uppmuntra varandra  framåt i vår vardagliga tro inför konferensen Awakening Europe i Stockholm.
I över ett år hade jag bett för detta. (Inte specifikt för just konferensen, då det var först i vårvintras jag fick reda på att det skulle ske), men för Guds folk och vårt land. Då jag känt att jag skulle göra det.
Vi kommer att åka dit hela familjen och vara med över helgen.
Det är några tankar från i höst som jag har burit på som jag gärna vill dela med mig av.
Det är långt, men läs det om du vill, eller delar av det, annars inte.
Ni får det i enda portion istället för lite var dag.

Nu kör vi... 

En av de sånger som jag sjungit ut det sista dryga året när jag bett kan du gå in på YouTube och lyssna på, ”Dry bones (Come alive)” med Lauren Daigle. (Eller klicka här)
Därför jag kände så starkt att Gud längtade efter att få komma och andas på de torra benen som är Hans folk som låg splittrade och utspridda och såg döda ut precis som Han gjorde i Hesekiel. (Hesekiel Kapitel 37, Vers:1-10).
Men även att tala ut sin sanning om vem Gud är och vilka vi är som Hans barn, i Honom. Det har varit för mycket lögner om både Honom och oss som Hans barn som viskats allt för länge, i allt för mångas öron.
Först började de utspridda döda benen dra sig ihop, en fotled, ett ben, en arm, ett skulderblad… Tills de till slut satt ihop till ett helt skelett. Gud låter sedan kött, blod, och hud täcka benen till dess det bara är en sak som saknas, livsanden.
Han blåser då på dem med sin ande och de kommer till liv igen.

På samma sätt har jag känt det under lång tid när vi bett för Guds folk, Gud längtar att foga samman och blåsa nytt liv in det som ser till synes dött och hopplöst ut.
Gud är hoppets Gud, Han är den Han säger sig vara.
Ingenting finns som inte är för svårt eller för hopplöst för Honom.
Och det säger jag i skrivandets stund när det mesta i våra liv säger sig tala om motsatsen!
Betyder det att det är mindre sant för det – Nej! Tvärtom.
Någon frågade hur jag kan fortsätta att säga att Gud är god och att hans löften är sanna, be för människor om helande och ge profetiska ord och bilder av uppmuntran samtidigt som vi har det så tufft med både sjukdomar, ekonomi och allt annat än flyt?
Jag anser snarare att det är ett ännu större bevis på Guds enorma suveränitet, att man trots svåra omständigheter ändå kan prisa Gud och hävda att han är god. Är inte det ett bevis på något övernaturligt i sig?
För mig är inte svårigheter och uteblivna helanden ett motbevis på att Gud inte skulle finnas, inte vara i full kontroll, Gud över allt, med all makt och en kärleksfull Far.
Eller annorlunda mot hur jag upplevde Honom vara när allt gick bra.
Det är bara den värld vi lever i här på denna jord sedan vi människor en gång i begynnelsen gjorde vårt val att välja vår egen väg istället för att leva i gemenskap med Gud.

Tror vi då att det är orättvist att hela mänskligheten skulle hamna i denna situation på grund av två korkade, egoistiska och egensinniga människor i tidens början…
Då behöver vi nog granska oss själva, för jag hade gjort precis samma val och troligtvis du också om du är riktigt ärlig.
Hur kan jag veta det?
Därför att jag gör det valet om och om igen och de flesta av oss när vi väljer att gå en annan väg en Guds, när vi är egoistiska, kärlekslösa, giriga, brister i tålamod, högmodiga och vill klara oss själva och hellre vara något i människors ögon än att ödmjuka oss och ge våra liv till Gud och låta Honom ta över som Herre och följer alla våra egna begärelser.
Längtar och ber vi om helande och ingripande i vårt liv?
Ja, varje dag!
Men vi ber också för alla våra vänner, släktingar, vår by, vårt land, församlingar och Guds folk och ledare och välsignar Israel.
Bön förändrar inte bara situationer, platser och länder, det förändrar oss som ber!

Gud är en god Far. Han älskar mig något alldeles kolossalt. Och dig!
Du behöver inte vara trasig för att du är sjuk.
Du behöver inte vara missmodig för att livet är svårt.
Gud möter dig, som Han möter mig om vi söker Honom och är ärliga och sträcker oss i vår svaghet och nöd mot Honom.
Men ibland har vi fått för mycket över oss, liksom Elia i Gamla Testamentet.
Och i höst har jag till viss del återigen befunnit mig under ginstbusken, liksom Elia. Och även min familj.

Jag har genom många av mina undervisningar och en utställning jag gjort berättat om vår kallelse att leva i öknen i stora delar av vårt kristna liv som familj. Och har velat ge andra hopp om att det går att både överleva och blomma även där!

Men från i somras och till nu har vi fått den ena motgången efter den andra, och till slut blir man så trött att du inte orkar gå eller ens stå längre.
Du orkar inte sträcka dig efter maten och vattnet trots att det kanske står framför dig. Och utan det blir du snabbt svagare. I detta fallet står vattnet för Guds liv, närvaro, Helig Ande och maten för Guds ord och Bibeln.
Något som vi som kristna måste mata oss med varje dag för att mättas och få näring, ork och energi att fungera.

Jag hade en period när jag inte orkade läsa Bibeln för jag var för trött, men då tryckte jag lurar i öronen och lyssnade på undervisning och när andra läste den för mig.
Vi har på grund av den långa erfarenhet av att leva under sådana här förhållanden och hårt andligt tryck lärt oss att förse oss och att inte få panik när allt strular.

Att bara stå fast, vänta och vänta och vänta ut det.

Lita på att Gud förser.

När en storm drar över öknen kan du inte kämpa emot den, du måste uppsöka ett undangömt klippgömsle eller bara lägga dig ner och krypa ihop och vänta.
Försöker du gå emot en sandstorm kommer du bara gå vilse, få sand i både ögon och mun och bli utmattad. Ibland får man bara lägga sig ner och vänta. Var inte rädd!
För förr eller senare bedarrar den!
Sen får du kan resa dig upp, skaka av dig dammet och förundras över hur ett helt nytt landskap skapats framför dig. Nya vägar, nya upptäcker ligger framför dig.

Men ledordet heter BEROENDE.
Om vi inte inser vårt beroende kommer vi inte att klara oss.
Elias var profeten som ensam mötte Baalsproferna på berget Karmel i en duell av maktuppvisning. (1 Kungaboken, kapitel 18 Vers:19-40)
De la upp var sitt stora bål på ett altare och Elia utmanade Baalsprofeterna att ropa till sin gud Baal att komma och tända elden om han fanns och hade någon makt. De gjorde allt, offrade, hoppade, späkte sig själva och ropade till sin avgud hela dagen.

Ingenting hände.
Sedan var det Elias tur, först bad han dem hälla en massa vatten över bålet så det var helt indränkt av vatten.

Sedan bad Han en enkel bön att Gud skulle komma och tända elden.

Och det gjorde Han.
Baalsprofeterna, 450 stycken miste sedan livet.

Allt detta kunde bara ske på grund av en sak.
Därför att det var Gud som redan innan hade talat till Elia och sagt; detta vill jag göra.

Och Elia gjorde egentligen bara tre saker.
Han lyssnade på Gud, Han litade på att det Gud sa var sant och gjorde sedan det Han bad Honom om.

Det var inte Elia som kom på att utmana Baalsprofeterna.
Det var inte Elia som fick elden att tändas på grund av sin stora tro, enorma makt eller kraft, vishet, andliga erfarenheter eller duktighet.
Han bara lyssnade och gjorde vad Gud bad Honom om.
Man kan tänkas att Han var full av glädje och kände sig vara på sin andliga topp efter detta!

Om sanningen skall fram, är det inte precis det som även vi alltid måste vara vaksamma mot när vi vunnit andliga strider?
Det är väl något av ett nybörjarmisstag, som även de sjuttiotvå som sändes ut i Lukas (kapitel 10, Vers 17-20) av Jesus, råkade ut för. När de sändes ut och fick vara med om att människor blev helade, befriade och liv förändrades när de bad för dem i Jesu namn.
Jesus fick säga till dem, när de glada, förundrade kom och berättade om det till Jesus ”Men gläd er inte över att andarna lyder er, utan gläd er över att era namn är upptecknade i himlen.”
En tillrättavisning som säkert även vi fått uppleva när vi var unga i tron.
Det klart att det är underbart och häftigt att få se och uppleva under och mirakler och Guds väldiga makt.

Det är lätt att glädjas över fel saker då.

Men det som fångat mitt intresse på senare år är snarast det som händer med Elia efter denna enorma framgång.
Han får ta emot ett meddelande och hot från en kvinna, Isebel som satt i en maktposition i landet (Kapitel 19). Men det var inte hennes position som påverkade Elia.
Man måste ändå ha i åtanke vad han precis fått vara med om.
Elia hyste inga som helst tvivel om att denna kvinna eller ens någon här skulle kunna mäta sig med Guds kraft. Det borde snarast vara de som fruktade Elia som hade den levande Guden på sin sida och efter vad som nyss skett.
Men Isebel var full av högmod, lögner och var under inflytande av helt andra andar än Guds.

Mörkrets rike gillar aldrig när Guds rike och sanning vinner mark!
Och här kan vi ana svaret till vad som drabbade Elia.
Han gav sig ut i öknen, lämnade sin ”lärling” och fortsatte ut i ödemarken tills han till slut av utmattning sjönk ihop under en ginstbuske.
Utan att förmå sig att resa sig upp igen.
Vad Elia egentligen kände av var de andemakter som stod bakom det som Isebel talade ut. Inte henne personligen.
Men det var även förtvivlan han kände inför hur Guds folk övergett sin Gud, det gjorde ont och han kände sig ensam.

Precis som Elias kan vi ibland känna att vi inte orkar mer. Vi måste fly undan, ut i vildmarken och kan inte förmå oss att söka efter hjälp eller föda på egen hand.

Motståndet vi får emot oss när vi kliver ut på fiendeterritorium är för tungt.
Vi kanske inte har det så svårt så vi önskar oss döden som Elia, men det kan vara för tungt ändå.

Men vad tyckte Gud om detta?
Fördömde han Elia?
Tillrättavisade honom?  

Beskyllde Han honom för att ha svikit och flytt fältet?
Nej. Han förstod.

Han visste vad som låg bakom hans beteende.
Och Han såg till hjärtat.
Han visste vad Elias hjärta egentligen var.

Hans sanna identitet i Honom.
Han var ingen svikare eller feg krake, misslyckad på grund av sitt agerande.
Han visste att Elia hade ett hjärta som var ett brinnande krigarhjärta för Honom. Vilket bara gjorde hans handling så mycket mer smärtsam för honom själv.

För han visste annorlunda. Så domen mot sig själv blev troligtvis hård.
Vilket bara gjorde honom ännu mer sårbar för attacken han var under.
Gud inte bara ser och bryr sig om Elias tillstånd och situation.
Han sände en ängel till honom som rent fysiskt tog hand om honom, gav honom mat, gav honom att dricka. Lät honom sedan fortsätta sova.
För Elias var så utmattad att han inte ens klarade av att hålla sig vaken.
Men ängeln väcker honom och ser till att få i honom mat och dryck flera gånger.

Har du någon gång varit där, så trött och under sådant betryck att du inte ens klarar av att sätta dig upp och förse dig med mat, eller har du kanske mött någon som legat där under ginstbusken?
Det hjälper inte om någon sparkar på en, eller väljer att titta bort för att slippa se det. I

ngen kan ta sig upp från den sortens ginstbuske i egen kraft, på egen hand. Den hjälpen kan bara Gud ge.
Men Han kan använda dig och mig, om vi lyssnar, litar på att Han är den Gud Han säger sig vara och gör det Han ber oss om.
Då kan vi få vara den hjälpen, den som kommer sänd från Gud bara genom att se den som ligger ner.
Sätta oss bredvid, ta dess huvud i våra händer och förse personen ifråga med mat, Guds ord och Hans närvaro och liv, Helige Ande som ger ny kraft, helande och som bryter de bojor som binder och tynger ner. Tills de är starka nog att äta själva. En annan variant på ”den barmhärtige Samarien”. (Lukas, kapitel 9 Vers: 30-37)

Även Job i Gamla Testamentet blev slagen så hårt av livet att han blev liggande så illa däran att människor inte stod ut att se honom. (Job)
Och de vänner som kom för att möta honom i hans omöjliga situation anklagar honom för att själv ha dragit på sig olyckan och sätter sig även upp emot Gud i det sätt de framställer hans situation. Även om de inte själva förstår det.
Men Job var rättfärdig, han hade inte förtjänat det.
Och trots det han går igenom genom att förlora hela sin familj, sitt hem, allt han ägde och sin hälsa och frestas att tappa sanningen om sig själv och Gud genom sina så kallade vänners tal till honom.

Så vägrar Job att tro på något annat än sanningen.
Han klänger sig fast vid sin tro på att Gud är den Han säger sig vara!
Han låter sig inte förvillas av någon märklig teologi eller viker från sin tro.
Han erkänner sin svaghet och ropar liksom trotsigt ut till Gud om sin egen situation och litenhet samtidigt som han talar ut sanningen om vem Gud är.
Inte på grund av Jobs situation eller trots den.
Bara för att det är sanningen.

Sanningen påverkas inte av våra omständigheter eller känslor.
En sten är en sten oavsett hur jag mår.

En gran är en gran oavsett om jag har pengar på kontot eller ej.
Och Gud är Gud, oavsett om jag känner det eller ej.
Det är en sanning.
Det betyder inte att vi alltid förstår allt, inte i denna världen.

Jag har känt hur Gud gråter med mig, och för andra som jag bett för.
Det som smärtar mig, oss smärtar Honom så ofantligt mycket mer.
Därför att han älskar oss så oerhört mycket mer!

Men vi kan även fortsätta och läsa slutet på dessa historier, hur Gud grep in och helade och upprättade Job.
Han fick tillbaka allt han hade förlorat och mycket, mycket mer.
Hur gick det då för Elias, jo han fick tillräckligt med mat och kraft för att kunna ta sig till ett berg och en grotta Gud ledde Honom till.  (Kapitel 19) Och där låter Gud Elia få se Gud själv gå förbi.

Först kom en storm som krossade och klöv klippor, men Gud var inte i stormen. 

Därefter kom ett jordskalv, men Gud var inte i skalvet.

Efter det kom eld, men Gud var inte i elden.

Sedan kom en stilla sus.

Då förstod Elia att det var Gud och gick ut ur grottan, dolde sitt ansikte med manteln.

Och Gud frågar Honom vad Han gör där, vilket jag tycker är en underbar bild av hur Gud är.
Han tvingar sig inte på, det klart Han visste svaret men Han låter Elia få sätta ord på sin egen situation och själv äga sin egen berättelse.

Sen ger Han Elia nya uppdrag, Han berättar att det finns fortfarande de som inte gett upp sina hjärtan, sin längtan och trofasthet till Gud.

Han ger honom hopp.

Var upplever du Gud?
Är det i folkmassans mängd, där allt ”händer” eller är det i stillheten för dig själv när du knappt orkar viska Hans namn?
Var hör du Gud tala och hur?

Att Elias först fördes till en klippa som han stod på när Gud visade sig så starkt för Honom, det tror jag inte är en tillfällighet.
Jesus är vår klippa står det i Bibeln, och när vi har ställt våra liv på Honom så kan vi verkligen få uppleva Guds närvaro.
Det var inte att Gud inte såg och mötte Elias innan han var på Hans klippa.
Gud mötte honom precis där han var och sände honom hjälp och kraft så att han sedan kunde ta sig till Hans klippa.
För Han älskade Elia, Han såg och förstod.
Precis som han ser och förstår oss när vi hamnar i en sådan situation.

Förminskade Gud Elias tjänst efter denna händelse, tappade Han förtroendet för Honom.

Nej, tvärtom!
Liksom Job, han fick tjäna Gud i ännu större kraft och styrka.
Och vilka som någonsin har gått i söndagsskola minns inte bilden på Elia åkandes i en brinnande vagn när Gud plockade hem honom till himlen när hans tid här på jorden var slut?!...

(2 kungaboken, kapitel 2).
Det var Elias som tillsammans med Moses blev sedd tillsammans med Jesus i ett moln på berget av några av hans lärjungar.

(Lukas, kapitel 9 Vers: 28-36)

Det var slutet på Elias historia.
Den slutar inte under ginstbusken.
Det gör inte din och min historia heller.
Men oavsett var vår historia tar vägen och var den slutar så stämmer jag in i Psalm 139 i Gamla Testamentet(verserna 3-5, 7-10):

” Om jag står eller sitter så vet du det, du är förtrogen med allt jag gör. Innan ordet är på min tunga vet du, herre, allt jag vill säga.

Du omger mig på alla sidor, jag är helt i din hand.

Stiger jag upp i hmlen, finns du där, lägger jag mig i dödsriket, är du också där.

Tog jag mig morgonrodnadens vingar, gick jag till vila ytterst i havet, skulle du nå mig även där och gripa mig med din hand…

…Du såg mig innan jag föddes, i din bok var de redan skrivna, de dagar som hade formats innan någon av dem hade grytt…”

Gud har talat i höst i det jag har stått i med vår familj mycket om intimiteten med Honom.
Trofasthet kontra trolöshet.

Trygghet i en relation kontra det som vi ofta ser i mänskliga relationer där det är mycket otrygghet.
Den där oerhörda passionen och intima kärleksrelationen som beskrivs i höga Visan.

Där visualiseras den av en man och kvinna, men det är samma relation Jesus önskar ha med oss och sitt folk. Den kärleken som djupnat och är så bottenlös att det smärtar och är utan slut.

Den som gjorde att Jesus frivilligt dog på korset för att rädda våra liv.
Den är fantastisk.

Den övervinner Allt.
När du har den kan ingenting komma dig nära och skada dig.
Men den gör även ont och kostar på.
I våras talade Han mycket om de första kapitlen i Höga Visan och om den första kärleken, förälskelsen och om en ny vår.

Vilket jag predikade över några veckor innan pingsten. (Finns att höra här på hemsidan under undervisning).

Men nu har Han mest talat om den mycket djupare kärleken.

Jag fick frågan efter sommaren av en god vän om jag tyckte det var värt det…
Att göra saker för Gud med tanke på alla tuffa saker som vi brottades med.
Jag blev lite ställd först.

Ja, det klart svarade jag lite förbryllad.

Men sen sjönk det in, och frågan är viktig att ställa.
Det har inte blivit lättare sen dess. Vissa situationer och saker har löst sig.
Andra har det inte. Nya har tillkommit och avlöst de som lagts på plats.
Så här kommer mitt svar igen, nu mer genomtänkt.
Ja, det gör ont och kostar mycket. Det kan kosta oss allt.
Men jag kan ingenting annat.
Det jag vet och fått uppleva om Gud är ändå sanningen.
Jag kanske inte alltid orkar gå och göra saker för Honom som andra kan ta del av. Kanske inte du heller.
Men så länge jag lever och andas gör jag det för och genom Honom.
Till en lovsång till Honom, av kärlek för att jag älskar Honom för den Han är.
Inte för vad Han gör.
Eftersom jag en gång gav mitt liv till Honom och sa ja när han kallade mig, så kommer det alltid att dra mig till Honom och vilja ha mer och kan inte nöja mig med något annat.
Så när Han går, går jag.
När Han stannar, stannar jag.
Det är inte alltid så som människor tycker det skall vara, enligt deras tempo och plan, men det är ointressant.
Jag vill vara där Han är.
Annars är jag ensam, utlämnad till min egen förträfflighet och bedrövlighet och det vill jag inte vara. Det har jag redan testat och det var inget för mig.
Så ja, det är värt det.
För det jag vinner i Guds närvaro är mer värt än det jag förlorar.
Men det betyder inte att det inte gör ont.
Det smärtar när vi möter svårigheter och vi är beroende av hjälp från både Gud och varandra som medmänniskor.

Det är ingen framgångsteologi som bygger min tro även om Gud kan både hela, förändra, ge framgång, glädje och förmå allt.
Inte heller byggs den utav vad jag gör eller vad andra tycker att jag borde göra.
Det kan vara märkligt att vi går här och bankar på vårt gamla hus, knåpar ihop låtar, tavlor och all möjligt pyssel.

Varför inte saker blir som man hoppas.

Men Gud har sin plan för oss och våra liv och har fullständig kontroll, precis som Han har det för dig.
Gud griper in.
Det sker under.
Men det är inte det väsentliga om, när och hur.
Det är gemenskapen med Honom som är det viktiga..
Gud gör aldrig kopior utan bara original.
Det betyder att våra vägar ser olika ut.

Men han är densamme.

Detta var mina små tankar från i höst och allt från min lilla ginstbuske…
Men jag ligger på klippan, nu väntar jag bara på den stilla vinden!
Oavsett var du är…
Ge järnet, ge allt till Jesus.