Plötsligt är det återigen tillbaka... - Vårljuset!

Plötsligt var det här igen.

En helt vanlig lördagsmorgon när vi drog undan de tjocka, mossgröna sammetsgardinerna från sovrumsfönstret och låg och tittade ut där från våra huvudkuddar i sängen, mot den lilla träddungen med aspar och lönnträd som vi ser på andra sidan vägen, var det plötsligt dagen då det hade återvänt igen. 

Något var helt annorlunda än igår.

Ganska subtilt, och trots att det mest var grått och mulet, denna tidiga lördagsmorgon, så var det onekligen där… 

Det hade behagat göra sin resa genom nattsvarta, stilla vintermorgnar när jag gått med tjocka raggsockor över trägolvet för att tända vedspisen, genom tidigt skymmande eftermiddagar med hårt piskande nordvindar mot kinderna när jag vandrat utmed den slumrande åkermarken på hundpromenaden. Och den hade varligt, obemärkt rest genom de mörka, stjärnklara kvällarna, när vi stått i snön och blickat upp mot de oräkneliga stjärnorna och noterat de olika stjärnbildernas ban över himlavalvet, för att en okänd dag, komma tillbaka till oss igen. 

Ljuset. 

Det var inte ett påtvingat, starkt, strålande solsken, eller jätteljust denna lördagsmorgonen när vi drog bort gardinerna och låg och vaknade till och tittade ut. Men det var där. 

Skillnaden.

Det så annorlunda ljuset. 

Vårljuset. 

Plötsligt hade det vänt!

Och om man inte tillbringat vintern här uppe i de nordligaste delarna av världen, och ja kanske är det till och med begränsat till vissa trakter där man måste ha vistats för att få uppleva det.

Inte allt för långt norrut och inte allt för långt från haven, så kanske man inte kan förstå vad det är som egentligen har hänt. 

Inte heller hur ljuset från en dag till en annan, i princip, kan se fullständigt annorlunda ut.

Men de flesta som bor här, vet.

Eller, kanske är det inte alla som ser just skillnaden i ljuset lika tydligt. Kanske är det så att man bara uppfattar det, som att det plötsligt bara blir ljusare.

Och kanske är det något som man bara lägger märke till som vuxen, lite mer, för varje år som går. Kanske är det till och med ett ålderstecken.

Eller är det bara olika säsonger, och olika människor, vad vi lägger märke till, och hur vi  uppfattar det.

När jag en stund senare gick upp och öppnade dörren in till vårt angränsande badrum, blev det ännu tydligare. 

Nu hade solen klättrat högre upp över trädtopparna och horisonten, och sken försiktigt men så annorlunda utanför vårt spröjsade fönster. Det lös ännu försiktigt in över fönsterbrädan och fönstersmygen och smekte varligt stolen och golvet framför sig.

Lite lätt, lite varmt och mycket varligt.

Trevande och lite nyfiket...

Som om det även ljuset själv ännu var lite ovan vid att vara här.

Den gamla, omålade, trädörren som leder ut mellan badrummet och vårt bibliotek, i fil vidare in i Joakims musik-arbetsrum stod på glänt, och genom den flödade ett stråk av lite mera självsäkert och hemtamt, starkt, guldfärgat, lätt vibrerande, värmande ljus från det nya, återvändande, vårljuset,  som vandrande gick på sin stig, rakt igenom alla våra rum.

Det är då det blir extra tydligt, fönstren som skulle mått gott av att putsas igen efter vinterns stormar och vindar. Lite damm här och där…

Och det skulle vara så lätt att vilja dras med i ivern att radera det och vilja göra det lite renare och lite finare. Ljuset gör det lätt med oss. 

Fast man kan ju också bara njuta av det. 

Av ljuset i sig. 

Av värmen och intensiteten. 

Av metamorfosen. 

Det klara och sköna. 

Som väcker allt dött på nytt, till ett helt nytt liv. På samma sätt varje år, men ändå på ett helt nytt sätt varje gång. 

Knopparna som redan börjat svälla ute på vår stora, knotiga, gamla alm och på de bara grenarna i vår trädgårdshäck.

Tillåta sig själv att njuta av det nya, så speciella ljuset som bara finns här uppe i Norden under några få månader på året.

Det som inspirerat konstnärer och diktare i alla tider. Försöka fånga det, beskriva det, få känna en förundran och glädjen över det. 

Och bara stanna upp någon minut ibland, när det överraskar en, och njuta av det.

Istället för att försöka förvandla och förbättra allt annat, i en yster vårröjning och vårstädning kan man bara konstatera att nu, nu så är det här!

Sätta sig någonstans i dess väg. 

Och bara låta ljuset skölja över en. 

Bada i dess ljuvlighet, med en ny knoppande förväntan inför hela den vår som nu står för dörren.

Ja, när jag går ner för trappan, ser jag hur solen fyller hela vår hall med sin alldeles speciella strålglans, så ljust, skirt och klart, och hur hela vår lilla hall badar i det så speciella vårljuset, och jag förstår… 

Att den faktiskt redan här!