Julotta - För allra första gången...

I år var jag på min allra första julotta någonsin.

47 år gammal, och har varit en del av kyrkan största delen av mitt liv. Mestadels i olika frikyrkliga sammanhang och samfund (vilket kanske i och för sig kan förklara hur jag lyckats missa detta i alla år, frikyrkogrenen jag kommer från har inte den traditionen utan där var det alltid midnattsmässa på julafton istället).

Men i år när vi funderade över hur vi skulle fira jul, så kom det upp en idé att vi kanske skulle gå på en julotta på juldagens morgon. 

Jag hade tidigare under året sett på nätet när jag kollade när den gamla stavkyrkan som ligger nära oss skulle ha gudstjänster, att det skulle vara något där på juldagen. 
Vi hade länge velat besöka den när den faktiskt hade en riktig gudstjänst, men det hade ännu inte lyckats sammanfalla när vi faktiskt kunde gå. Det är inte många gånger om året som det firas någon i just själva stavkyrkan.

Men med tanke på hur trötta vi var kvällen innan, var det ganska stor tvekan innan ifall det skulle bli av.

Men det klart, är det något som vi faktiskt skall göra, ja, då brukar det bli av… 

Och mycket riktigt, 10 minuter innan klockan skulle ha ringt vaknar jag (av alla i familjen), klarvaken och pigg som en lärka…

Nåja… Klarvaken i varje fall och hoppar ur sängen … 

Nåja… Kommer ur sängen, och maken och hunden en efter en, snart efter.

Många lager kläder är lite av min specialitet, och denna dagen kändes det som en bra plan, så flera lager för säkerhets skull eftersom gamla, historiska ställen (av tidigare och ganska rik erfarenhet av både gamla hus, slott, borgar och kyrkor) inte alltid är direkt varma till temperaturen.
Vi hade tidigare bara besökt stavkyrkan som ”turister” när den varit öppen för allmänheten under sommarmånaderna. Så visste ju inte hur det var med uppvärmningen en kall, arla vintermorgon i slutet av december. 
Så många lager kläder av rätt sorts material. Det vill säga yllekläder och naturmaterial mestadels.

Här fuskade vi sedan med jultraditionen. 

Man skall väl egentligen inte äta frukost förrän efter julottan och väl hemma igen.

Men det kändes som en överkurs för oss första gångare och nybörjare, så en liten jul frukost med te och risgrynsgröt stoppade vi snabbt i oss vid stearinljusens sken hemma i köket. 

På med pälsar, mössa, hatt och varma vantar och så smög vi ut till bilen för att inte väcka sonen eller grannar och åkte iväg. 

Den enda relationen till julotta som jag hade innan denna juldagen var planscher och bilder från förr med människor som visserligen liksom vi var uppklädda och på pälsade med tjocka rockar när de tidigt åkte till kyrkan (och där slutar liksom liknelsen), i släde eller häst och vagn beroende på tillgången på snö.
Vi som varken har hästar eller släde, fick ta minin, det vill säga vår bil.

Men när man åkte genom byn som låg tyst och mörk, (fortfarande var det många som sov) och sedan vidare genom skogen som ringlar sig fram, än idag, på smala skogsvägar upp till Hedared från Töllsjö var det inte utan att du kände ett band genom tiderna.
Mörkt och tyst med bara den vita snön som lystes upp av bilens sken, så kan man med mycket fantasi ändå ana lite hur det kunde ha varit när våra förfäder för bara två, tre generationer sedan gjorde liknande turer på juldagens morgon. 

Fast min farmor och farfar, fick gå upp bra mycket tidigare än vi, för att hinna fram med hästarna i tid, och bra mycket kallare om kinderna utan värmen från bilens värmesystem.
Men troligen, mer njutbart på ett annat sätt. Och en del av mig avundas delar av det som vi med vår moderna bekvämlighet har förlorat.
Det sinnliga i livet. Intrycken från att vara i naturen och uppleva livet, vardagen, på ett annat sätt. 

Ljudet från hästarnas hovar mot snön, andetagen som moln som omger deras mular, ljudet från medarna som skär över snön, bjällrorna från seldonet som enda ljud utmed färden. Vinden som bet i och lämnade rosor på kinderna, värmen under plädar och skinn, tätt, tätt tillsammans. Facklorna som lös upp en mindre del av världen runt omkring dig men med ett varmare sken , gav det ljus du behövde.

Den mörka skogen som stod i tyst, hög majestät tätt utmed vägen. 

Men den stod där även för oss, gjorde oss sällskap på vår väg genom samma mörka vinterlandskap denna morgon.
Även om vi via bilens högtalarsystem svagt hör en julpsalm spela delar av vägen... "Gläns över sjö och strand, stjärna i fjärran, du som i Österland tändes av Herran. Stjärnan från Betlehem leder ej bort, men hem..."

Vi kommer fram i god tid.
Och jag inser att jag glömt mobilen hemma, fick låna min mans för att kunna fotografera.

Vi hälsar kort på prästen och någon mer som hjälpte till. Vi önskar varandra God Jul och får några diskreta instruktioner om vilka bänkar vi bör undvika att sätta oss på, då de är i behov av lite restaurering. Tänker, bra... då känner vi oss som hemma. 
Vi behöver också ibland diskret, instruera de som kommer till oss om vilka stolar man bör undvika eller sitta "lätt på" eller var man skall akta huvudet för att det är lågt i tak. Så är det i gamla hus med. Det känns hemtrevligt.
Vi hittar en bänk som vi öppnar vredet på dörren på, glider in på bänkraden, sjunker ner, och njuter.
För, för oss var det här inget annat än en njutning, från början till slut. 

Ok, kyrkklockan som ringde in till julottan hakade upp sig (kanske av kylan) och ville inte sluta ringa.
Kanske ville den säga, det finns plats för fler… Kom, kom, medan tid är… Här finns några platser kvar... Kom med, du med...
Vi reagerade inte direkt, vi hade ju aldrig varit på en julotta förut, det kanske skulle ringa så där väldigt länge.

Men i varje fall gick en kvicktänkt, ung vaktmästare och skruvade ur proppen eller bröt strömmen eller fick slut på det på något sätt, och klockringningen tystnade och gudstjänsten och första julpsalmen kunde börja och orgeln tog sina första toner.
I en så liten kyrka som Hedareds stavkyrka känns det lätt både familjärt och fullsatt, även om det inte är så många. Så med dess mått mätt var det ganska fullt.

Det var levande ljus där man vågade ha det, och smakfullt, varma, ledljus där det förr suttit stearinljus utmed väggar och tak. 

Att få sitta i denna gamla miljön, i lite, lätt lutande, smala bänkar, se och ta in alla detaljerna, alla vackra målningar och snickerier, känna historiens vingslag smälta samman dåtiden, nuet och framtiden, i fullständig harmoni med miljön och texterna som ju också sträcker sig över tid och rum, det var underbart.
De ca 2700 år gamla profetiorna om Jesu födelse ifrån Jesajas bok, julevangeliet för dryga 2000 år sedan, och löftena om en ny framtid och värld som ännu ligger framför oss. Samma ord som uttalats och lästs på denna plats i kanske närmare 1000 år (ja alltså inte i just denna kyrkan, men det skall ju ha stått en ännu tidigare på samma plats), med olika uttal och dialekt, från början på latin, nu med förklaringar till bibeltexterna för att alla skall förstå dem enklare.
Det hisnar och griper tag. 

Men inte på ett nostalgiskt sätt som man skulle kunna tro med tanke på mina beskrivningar och sätt att skriva. 

Nej det berörde och grep tag på ett varmt, vardagligt, fast stort sätt, precis som Gud brukar kunna göra, bara för att Han landar med sig själv och sin kärlek till oss. 
Så där enkelt, äkta, genuint.
Som de gamla träbänkarna i stavkyrkan. 
Med sina målade stjärnor på bänkdörrarna, stjärnan som är som en dörr till trons mysterium som föddes en annan mörk natt och som lyser upp vägen och leder oss mot Hans liv och existens.
Mot liv och existens.

Hem igen. Som Betlehemsstjärnan i julpsalmen vi spelade i bilen på vägen hit.

Jag fick ta några kort när de flesta gått ut, innan vi åter tar på oss rockar och pälsar och ger oss ut i kylan, går den korta lilla biten till bilen och ger oss iväg, på vår färd hemåt igen. Till en andra frukost, nu med större aptit och i lite mer kulturhistoriskt korrekt ordning. 

Och hur var temperaturen i den gamla träkyrkan?… 

Jo, den var både varm och gemytlig, både till temperatur, budskap och atmosfär.
Och med en känsla att det finns saker i dåtiden som visst kan ha något som både kan lysa upp och leda oss med sitt ljus hem, och hjälpa oss att bära oss hela vägen in i framtiden.

God fortsättning! 

Anna-Cecilia Strandberg

Här kan du läsa mer om Hedareds stavkyrka, klicka här för att komma till dess sida!